seiljha

Nu sitter jag med Mopsen i telefon, och allt är frid och fröjd. Vi sitter och pratar om hur Vi båda två var på gymnasietiden, mitt standard svar till allt oavsett vad folk sa till mig var "håll käften" eller "va e de du vill" Och mellan mina tre groggar ikväll så har jag kommit fram till att jag är inte den jag var på gymnasiet längre, Tyvärr...!

Låt mig förklara! Jag har återgått till den jag var på Högstadiet. Och tro mig när jag säger detta, det är fanimej tragiskt, tragiskt säger jag bara. Ni förstår att jag på högstadiet, var liten, tyst, ett lätt offer att hacka ner på, jag var den eleven som satt i ett hörn på rasten och stirrade i golvet i väntan på nästa lektion eller på att få gå hem, medans tre meter bort hörde jag hela tiden hur folk snackade om mig. Jag blev spottad i ansiktet bokstavligen och det slutar inte där.

Men vändningen kom när jag började på gymnasiet. Jag blev accepterad nästan omgående av eleverna. Jag fick tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende. första och andra året var ja lite tillbakadragen, tredje och fjärde året piecade jag mig i läppen, började klä mig i svart, sminkade mig svart. Och blev skolans "svarta får" som bad lärare dra åt helvete bara dom kollade snett på mig. Jag blev plötsligt en marddröms elev. Med temprament.

Efter gymnasiet flyttade jag tillbaka till där jag bor nu. Och träffade min nuvarande pojkvän, och det var då jag i prinsip återgick till den där tönten från högstadiet som e tyst blyg utåt men innåt skriker " Va i helvete är det som pågår här "