Deppiga landskapet

Fråga mig inte vad det är för det vet jag inte. Men jag lipar som satan utan direkt anledning, jag håller på att bli tokig. Jag känner mig ja jag vet inte om ordet bortglömd är det rätta. Men jag tror/hoppas ni fattar endå hur jag menar.


Nu ska jag sätta mig och spela tills tårarna slutar bete sig som dom gör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0